Östersjön har ett storskaligt syreproblem, med mycket näring som är inlagrat på bottnarna, säger Jonas Gustafsson, marinbiolog vid länsstyrelsen Skåne i ett inslag i Rapport 29 januari.
Ja, vårt kära Östersjön lider av ett övergödningsproblem. Sverige har hittills haft två olika strategier för att klara av den här utmaningen.
Den första och kanske mest etablerade är att vi enbart ska strypa tillförseln av fosfor och kväve som rinner ut i Östersjön. Det här kan göras med att begränsa antalet djur som hästar och kor, gödsla med mindre fosfor och kväve, renare avloppshantering mm. En minskning av utsläppen kan ske då de nio länder som omger Östersjön kommer fram till en gemensam strategi för hur detta ska gå till. När man kommit överens och satt strategin i verket och utsläppen minskar på sikt så ska man vänta på att Östersjön själv förhoppningsvis återhämtar sig på lång sikt.
Den andra strategin är att man behöver åtgärda problemet på plats. Här finns idéer som att bygga många vindkraftsverk som pumpar ned luft till de syrefria bottnarna. Framodlade sjögurkor som på något vis omvandlar miljön på de syrefria bottnarna till det bättre. En annan idé är att sprida ut mängder av aluminiumklorid för att binda fosforn på botten. Det finns fler idéer men de mynnar samtliga i att det medför endast kostnader för samhället.
Vår idé för Östersjön är mer realistisk
Vår modell går ut på att vi avlägsnar det syrefria ”döda” sedimentet i stor skala. Ca 20 000 ton per dygn är fullt möjligt och samtidigt kan ca 500 000 kubikmeter vatten cirkuleras. Det innebär att det syrefria bottenvattnet exponeras för luft så att det syresätts innan det returneras till botten där det kom ifrån. Fosfor, kväve, cyanobakterier, tungmetaller osv avlägsnas och kvar lämnas en betydligt renare botten som får chans att återkoloniseras med biologiskt liv.
Vår modell går ut på att vi avlägsnar det syrefria ”döda” sedimentet i stor skala.
Risken för att eventuella viktiga mikroorganismer avlägsnas är liten då skördning av sediment sker i stråk, så att eventuellt levande organismer lätt kan leta sig ut i de skördade stråken. Det här innebär en jättestor operation med stora fartyg och en verksamhet som kan liknas med offshore-industrin. Vi kallar det därför den ”en grön-offshoreindustri”.
En grön offshoreindustri kostar naturligtvis väldigt mycket pengar att driva. Det är här vårt industriella tänk kommer in i bilden. Vi har nämligen funnit avsättning för sedimentets beståndsdelar som kommer kunna ge tillräckligt med intäkter för att upprätthålla verksamheten samt ge en bra avkastning:
• Siltet är cement- och betongindustrin intresserad av då de kan sänka halten cement och andra kalkprodukter som i dag ger högt koldioxidavtryck.
• Den organiska massan kan man röta och göra biogas av som kan vidareförädlas till vätgas. Eller så gör man ett fossilfritt kolpulver i en värmeprocess och kolatomer är både stål- och kemiindustrin intresserade av.
• Kislet kan användas för tillverkning av elektronik som halvledare men även till solceller och mycket annat. En del av kislet består av något som kallas amorfiskt kisel och det kislet kan man dels tillverka effektivare solceller av, men också blanda i utarmad jord eller sandjord för att öka förmågan att bibehålla fukt. Med endast 3 % amorfiskt kisel som blandas i jord så ökar man förmågan att bibehålla fukt med nästan 200 %.
Inom kort står vi inför en brist på fossilfria kolatomer. Råvaror som exempelvis träd för framställning av fossilfritt kol är ingen framtid då träden måste stå kvar på rot för att binda koldioxid. Köksavfall ger kanske 500 – 600 tusen ton rötbar massa per år men den gör många kommuner i dag till exempel biogas av till deras bussar. Bara den kemiska industrin i Sverige behöver 8 miljoner ton kol per år…
コメント